Ibland får jag frågor om mitt sociala liv. Om jag har hittat någon att umgås med. Om jag hittat någon att dela tankar med. Och jag vet vad de vill höra. De vill höra att jag hittat ett sammanhang som jag passar in i och att jag har exakt sådär roligt med mina nya vänner som man ska ha. För det har de hört att man har. Och jag ser det på alla andra – de har sådär roligt som man bör. Och det är fantastiskt för dem, men jag vill inte ha det så riktigt än.
Jag vill inte ha någon att umgås med. Och jag vill verkligen inte ha någon att dela tankar med. För mina tankar är inte riktigt redo. De är inte redo att öppnas upp för någon. De är inte redo att blottas. Jag känner ju mig själv. Jag vet hur jag är, och framför allt, jag vet att jag inte klarar av att vara den där som folk förväntar mig att jag ska vara. Jag behöver mer än en månad för det. Kanske till och med mer än fyra och ett halvt år. Och jag vill inte ge någon förhoppningen eller förväntan att i mig har de en vän. För i mig har man inte en vän om man inte kan tänka sig att vänta. Och det är inte värt att börja vänta redan nu. Än finns det inget ljus i den tunneln. Än finns det ingen signal på att jag kommer komma ut på andra änden. Än så länge finns det bara indikationer på att jag måste ta mig dit.
Jag funderar ibland på vad ensamhet gör med människor. Vad som blir konsekvenserna av påtvingad ensamhet, eller icke självvald ensamhet. Och mina slutsatser i de fallen är alltid såpass deppiga att jag inte ens tänker ge det ett försök att beskriva. Konsekvenserna av självvald ensamhet däremot gör mig alltid lite glad inombords. Inte för att jag faktiskt tror på att det finns något som heter självvald ensamhet. Ensamheten väljer du aldrig helt och fullt. Den väljer dig. Men man kan välja att ta emot den genom att öppna dörren, hälsa artigt och bjuda på kaffe. För då kan resultaten bli fantastiska, tror jag.
Jag tror att jag behöver det här. Jag tror att jag behöver vara ensam för att hitta mig själv igen. Jag har ingen aning om vart jag har tagit vägen, eller om jag ens flytt. Jag vet inte vem jag är, och jag vet inte vem jag vill vara. Jag vet inte hur jag ska hitta den där någon och jag vet inte ens om det finns något att hitta. Jag har helt glömt livets värde och vad som faktiskt spelar roll. Jag har glömt hur man går upp på morgonen och hittar ambitionen och viljan att göra något av dagen som kommer. Jag har helt glömt hur man går och lägger sig och känner sig tillfreds med dagen som varit. Jag har helt glömt vad det är som får blodet att pumpa och tankarna att flöda i situationer där allting känns meningslöst. Jag vet att det här låter klyschigt, men jag måste nog försöka hitta den där meningen med livet igen. Jag säger ”igen” för jag vet att jag har haft en sådan mening innan. Jag har gått igenom livet tidigare och känt att oavsett vad som händer i mitt liv, och oavsett vad jag fyller dagen med så finns det en harmoni endast i att leva. Och nu gör det helt enkelt inte det. Och det är anledningen till att jag sitter här varje kväll och formulerar meningar om olycklig kärlek. För att försöka hitta en anledning till varför jag inte har den harmonin längre. För att försöka skylla på något. För att försöka intala mig själv att det enda som krävs är hans kärlek. Det är bullshit. Bullshit täckt av fina ord och metaforer. Men det är skitsnack och jag vet det. Jag vet att det här har ett djupare plan.
Det här handlar inte om vad jag saknar från någon annan. Det här handlar om vad jag saknar från mig själv. Och det är den hårdaste, otäckaste, brutalaste, och mörkaste insikten. För det innebär att jag är min egna gud och när allting kommer kring så är det bara mig det är upp till. Hur mycket jag än vill falla ihop på marken och tillbedja någon som kan ta mig till lyckan och harmonin så skulle en sådan handling vara ineffektiv.
Jag spenderar nittio procent av min tid för mig själv, och jag önskar ofta att jag fick spendera hundra procent av min tid i ensamhet. Inte för att jag bär på ett människoförakt. Inte för att jag inte vet hur man beter sig. Jag älskar människor och har en social kompetens som nog kommer ta mig långt i framtiden – jag har en förståelse för människor och ett intresse i dem. Jag kan sitta en hel dag och iaktta människor. Jag älskar litteratur för att jag älskar att ta del av människors berättelser – såväl verkliga som fiktiva. Jag älskar barn för att jag beundrar deras livsglädje. Men jag vill spendera hundra procent av min tid med mig själv av den enkla anledningen att jag inte älskar mig själv och jag har inte heller förståelse för mig själv.
Jag dömer mig själv så fruktansvärt hårt och jag torterar även mig själv oerhört brutalt ibland. Jag respekterar alla på denna jorden förutom mig själv. Jag tror på allas lika värde. Jag tror på försoning och andra chanser. Jag tror att människan i sig är god. Med ett undantag i alla dessa fallen – och det undantaget är jag.
Så, på frågan om mitt sociala liv. Om huruvida jag hittat någon att umgås med och om jag hittat någon att dela mina tankar med så vill jag bara säga att jag inte hittat detta för att jag inte letat.
Jag har inte haft orken att leta. Inte förmågan att se.
Jag uppskattar att det här kommer ta omkring fyra månader, men jag kommer inte bli förvånad om det tar fyra år.
Tills dess att jag är klar accepterar jag att folk kommer se mig som en eremit, en utböling, en ensamvarg. Jag accepterar det så till den grad att jag är beredd att hålla med. Men det är ett förenkla något som är så mycket större.
För vad är det som är meningen med allt det här? Varför går jag inte bara ut, hittar mig själv lite kompisar och glömmer det tunga i mitt bröst? Varför gör jag inte bara det som så många andra gjort innan och som funkat så bra för dem?
Svaret är enkelt. Det är inte jag. Det kommer aldrig bli jag.
Jag är någon annan och något annat. Och även om jag inte respekterar mig själv tillräcklig ofta så respekterar jag mig själv såpass mycket att jag förstår att för att jag någonsin ska kunna vara lycklig, eller nöjd med min tillvaro så måste jag vara nöjd med den plats jag fyller. Den ekvation jag löser. Och förmodligen är mitt livs ekvation inte samma som så många andras. Och det säger ju sig självt – jag kan inte lösa min egna ekvation med någon annans variabler. Jag kan inte använda någon annans facit till mitt egna matteprov.
Jag tror att vi lämnar det där.
Jag kommer förmodligen inte förklara det här igen. Jag kommer återgå till att sukta efter hans kärlek, eller kärlek i allmänhet. Och mina inlägg kommer ha samma ingredienser som innan.
Självbedrägeri.
Självhat.
Självömkan.
Det här inlägget är det ärligaste jag skrivit på den här bloggen, och det kommer fortsätta vara det. I grunden befinner sig det här inlägget på en helt annan nivå. Det är inte ett försök att skriva ner mina känslor, som alla andra inlägg är. Det här är ett försök att förklara de där känslorna på ett rationellt sätt. Det blir alltid lika platt när man gör det, tycker jag. Och jag applåderar de få som orkar ta sig igenom det här. Men om man orkat göra just det så har man fått ta del av en bit av mig som jag aldrig kommer dela med mig av till någon annan.
