BonVerger

Det fanns en tid då jag hade UM. Hade jag haft UM nu hade jag skrivit det här där. Hade jag haft UM nu så skulle mitt liv sett mycket annorlunda ut. Hade jag aldrig kommit däreifrån så vet jag inte i vilken smörja jag befunnit mig. Men ett är säker, det hade varit en smörja. Det fanns mycket där som fick mig att gråta mig själv till sömns varje kväll. Det fanns mycket där som fick mig att skratta så mycket att jag ramlade av stolen. Mest skrattade jag. Men de gånger jag grät så grät jag okontrollerat. Men jag har inte UM och det här måste ut någonstans. Jag trodde att det inte fanns längre det där. Jag trodde att allting var lämnat och borta.

För jag tror att hela min värld kretsar kring mig. Och det är en egenskap jag hatar med mig själv. När jag var lycklig och mådde bra men egentligen levde i någon slags post-traumatisk chock och ignorerade hela denna värld jag döljt för allihopa. Eftersom att jag döljt den, kunde jag lätt radera den och fortsätta leva mitt liv så som alla trodde att jag levde mitt liv. Så jag gjorde det. Och då trodde jag att alla inblandade gjorde exakt samma sak. Så var det förstås inte. Och jag kan må så dåligt, så dåligt, så dåligt när jag tänker på hur jag raderade allting ur min hjärna när någon låg hemma sjukskriven i en vecka eller två eller tre, jag har ingen jävla aning, och grät. Jag ignorerade det. Jag visste det. Men sket i det totalt. Det gör mig till en vidrig människa. Det påminner mig lite om hur allting är nu. Jag är stoneface. Kallhjärtad och oberörd. Det blir lättast så. För mig. En vidrig människa, det är jag.

Och sen, som ett brev på posten, faller jag. Det var aldrig mening, det var inte en del av den planen jag så fiffigt listat ut. Någonstans på vägen blev det fel. Och jag föll inte i en vecka eller två eller tre. Jag föll i ett år, tror jag. Eller två. Från det att jag slutade nian, tills dess att jag åkte till Indien. Det är jävligt mycket mer än ett år. Det var definitivt aldrig en del av planen. Någon hade det bra. Hade gått vidare, och bearbetat. Jag tror att jag är en väldigt liten del av denna någon nu. Denna någon tänker nog inte på mig varje dag. Jag tänker inte på denna någon varje dag heller. Jag tänker faktiskt på denna någon ytterst sällan. Han är fortfarande en stor del av vad jag är idag, dock. Det kan jag aldrig förneka. Och det vill jag inte heller. Det han lärt mig hoppas jag att jag aldrig glömmer. Alla människor gör inte avtryck på andra. Han kunde verkligen göra intryck.

Och nu har jag ju lämnat denna någon för länge länge sen. Flera, flera månader sen. Han är inte en del av mitt liv, och jag kan finna en glädje i det. Jag ska inte ens försöka förstöra för honom nu genom att finna den där vänskapen igen. Någonstans på vägen var det väl inte menat att vi ska vara vänner. Det är bäst såhär.

Och jag mår så bra idag. Jag är så lycklig. Jag har så fina vänner. Och de betyder så mycket. Och så finns ju han där förstås. Han förtjänar inte ens att kallas han, för han är så mycket mer än så. Mycket mer än ett personligt prenomen. Jag är lite rädd för att säga hur mycket han faktiskt är, lite rädd för att det inte är okej och känna så, rädd för att det ska göra mig till en sådan där person, rädd för att han inte känner likadant. Men han är så jävla mycket mer än ett pyttigt personligt pronomen. Jag hoppas han förstår det. Åh.

Och jag har en så fin familj, även om jag kanske inte känner så just nu och mest är trött på dem hela tiden, men det beror nog mer på mig än dem. Och jag har så mycket fina saker. Jag har allting jag behöver. Och jag har mig själv, och jag är inte så pjåkig. Och jag mår så bra.

Och allting kretsar ju kring mig. Så om jag mår bra så mår någon annan också bra. Den där andra världen har glömt mig om jag har glömt den.

Det är därför jag blir så paff när jag inser att så kanske det inte alls är ibland. Kanske är jag en del i den världen också, utan att jag vet om det. Kanske pratar folk om mig när jag inte är med. Folk jag inte känner egentligen kanske pratar om mig, och jag framkallar ångest hos dem. Det gör mig skräckslagen. Jag vill inte, jag vill inte, jag vill inte. Jag står ut med att folk jag känner pratar skit om mig, men när andra människor pratar om mig, människor jag inte haft kontakt med och som inte är en del av min värld, så blir jag rädd. Vad har jag ställt till med? Hur i allsin dar har jag kunnat ställa till i någon annans värld? Det var inte meningen. Jag vill inte. Den världen ska ju må bra, jag vill inte förstöra den lyckan. Förlåt.

Glöm mig. Det blir bäst så. Låt oss säga att jag aldrig existerat. För i ärlighetens namn, så har jag ju aldrig det. I den där världen. Jag lever ju i den här världen. Och i den här världen känner inte vi varann. Främling. Om ens det.

Jag existerar äntligen i den här världen helt och fullt. Jag behöver inte söka mig till en annan värld. Och jag älskar det. Den här världen är fantastisk, och människorna i den är ännu mer fantastiska. Jag önskar att jag kunde säga det till dem, bara. För det är ännu mer värdefullt nu. Om man har två världar är det inte en total undergång om en av dem försvinner. Jag har bara en värld nu. Försvinner den så vet jag inte vad jag tar mig till. Den är nämligen så fin.

Jag vill aldrig lämna den här världen. Och jag vill att de människorna i den aldrig lämnar den heller.

Den här bloggen hade kunnat heta Kajsa. Det hade varit mer konstruktivt faktiskt. Allt som står här kanske jag skulle sagt till henne istället.

Ibland förbluffas jag över min egna idioti.

Jahopp.

Ja, så liksom, öh, ja.

Punkt, tror jag.

Måste erkänna att det känns väldigt lustigt att få kontakt med en värld jag inte längre lever i. Det var min värld för några månader sedan, det är jag medveten om, men det är så långt bort från min att jag inte ens kan beskriva det. Att höra från någon jag inte hört från på år nu, mer än väldigt platoniskt och ointresserat från båda parter, hade inte känts lika konstigt. Det hade nästintill känts naturligt i jämförelse med det här.

För i den världen befinner jag mig ändå mer än jag befinner mig i den andra världen. Jag kan inte ens förstå att jag befunnit mig där, det ter sig för mig mycket konstigt. Jag kan minnas det och sådär. Jag minns det rentav enormt tydligt. Jag kan minnas exakt vad som pågick i mitt huvud och hur jag kände mig. Men jag kan inte förstå att jag faktiskt varit där. Och jag är så glad att jag inte befinner mig där längre. Och jag är så glad att jag inte behöver befinna mig där längre.

Främst är jag glad över att jag inte känner mig så som jag kände mig då.

Det är samma sak med det där andra. Det jag helst inte vill prata om. Jag har liksom förträngt det nästintill.

Och det är så jag vill ha det. Därför känns det konstigt att behöva få se in i den världen igen, om så bara för två sekunder.

Det rör mig dock inte på ett känslomässigt plan. Det är skönt. Enormt skönt. Jag är förbi det där nu. Jag har lämnat dåtiden. Befinner mig i nutiden. Och här är det fantastiskt trevligt.

Jag kan tycka att det är jävligt onödigt att slänga ur sig hur dålig någon annan är. Apropå det där med att vara dålig. Jag vet det redan, som sagt. Släng  det inte i ansiktet på mig.

Det förtjänar jag faktiskt inte. Så jävla dålig är jag inte. Så jävla dålig är ingen. Inte ens den som slänger ur sig det.

Vet inte riktigt vad som hände med mig idag. Satt på bussen, såg en ambulans med blåljuset på och då blev jag fantastiskt glad över världen. Jag vet inte riktigt varför. Tankegången var något i stil med att det där händer hela tiden. Människor lider, och andra människor hjälper. Jag tycker att det är fantastiskt vackert. Att det finns människor som hjälper människor hela dagen gör mig lite smått lycklig inombords. Önskar att jag också får göra det varje dag. Jag önskar och hoppas att människor kommer lida, och att jag kommer vara en sådan där människa som hjälper.

Främst av allt hoppas jag förstås att människor inte lider överhuvudtaget. Men om de gör det, och det gör de väl, så vill jag vara en vardagshjälte.

Jag vill lysa upp någons värld för en sekund, minut, dag eller epok.

Det vore ballt.

Känner mig inte alls pigg på någonting. Orkar ingenting. Tycker att det vore jobbigt ens att öppna dokumentet med min uppsats i. Överdrivet mycket ansträngning. Vet att jag inte kommer orka skriva något, och kommer med all säkerhet behöva stänga ner det igen efter lite stirrande. Först öppna det, sedan stänga det. Det tar mer energi än jag har just idag.

Och då gör jag det där som jag alltid gör när jag behöver bli en lite trevligare människa för stunden och behöver hitta något som gör mig sådär spralligt levnadsglad. Jag säger inte att jag inte är levnadsglad, långt ifrån. Men jag behöver mer än bara det jag har. Det jag har nu kan jag inte förlita mig på helt, varje dag, varje sekund. Det är osunt tror jag. Det måste vara mycket av min värld och det är det, men det får inte bli allt.

Och då är Hugh Grants röst, pratandes om kärlek, det enda jag behöver. Jag ser hela filmen, men egentligen behöver jag bara se de inledande 5 minuterna. Om ens det, de inledande 3 minuterna kanske.

Och nu känner jag mig som en lite bättre människa. Det kanske försvinner imorgon, men en dag i taget.

En dag i taget. Andas.

Det gör mig rädd att du säger att du kommer behöva mitt stöd mer nästa år. Jag vill inte ens tänka på det, men kan inte låta bli. Jag vet att jag inte har tid. Jag vet att jag inte kommer kunna ta mig tid. Jag vet hur ni säger att det handlar om att planera min tid. Jag tror inte det. Jag tror inte det alls.

Ni förstår nog inte hur många gånger per dag jag tänker att mitt liv vore tusen gånger bättre om jag inte gick ib, och hur många gånger per dag jag tänker att det här inte är värt det. Jag brukar tänka att om jag gick media eller samhäll (inget ont om dessa, förstås) så hade jag varit en mycket trevligare, snällare och duktigare person, och inte allra minst dotter. Ni förstår inte hur ont det gör i mig. Att veta att jag inte är så dräglig som jag skulle kunna vara.

Vissa dagar kan jag gå och fundera på hur det kommer sig att jag inte hatar mig själv. Hur det kommer sig att jag inte har ätstörningar eller redan har begått självmord. Då blir jag lite imponerad av mig själv. Som stått ut och lyckats stå emot så mycket. Då ger jag mig själv lite beröm och känner mig stolt. För att jag inte har ätstörningar eller begått självmord.

För jag har problem med det här att var duktig. Hela min barndom har jag varit den där duktiga tjejen. Jag har varit duktig hemma, jag har varit duktig i skolan, jag har varit duktig på att komma hem i tid och inte spendera min tid ute sent på kvällarna med pojkar och sprit. Och jag klarar inte av att vara duktig längre. Det funkar inte. Samtidigt klarar jag inte av att inte vara duktig. Det bryter ner mig. Jag mår dåligt varje gång jag inte når upp till allas förväntningar.

Oftast är det inte ens mina egna förväntningar. Vad min pappa tänker om mig är långt ifrån vad jag vet att jag är. Vad mina lärare tänker att jag kan prestera är långt ifrån vad jag vet att jag är kapabel till. Det är inte det att jag inte tror på mig, för det gör jag, utan det att jag vet att så som det är nu är det inte möjligt för mig att prestera bättre. Det är något jag inte ens kan planera min tid till.

Som det där historiaprovet jag ska ha imorgon.  Det som gör ont i mig är inte att behöva få tillbaka det, efter att hon har rättat det och att jag ska behöva se hur dåligt det gick för mig. Det kommer jag vara väl medveten om redan innan. Det som gör ont i mig är att behöva lämna det till henne när jag är klar, så att hon ska behöva se hur dålig jag är. Jag klarar av att veta det själv, det är något jag kan acceptera, men att någon annan ska se och således få sina förhoppningar krossade gör mig rentav ledsen.

Och det är så mycket enklare för mig att låta er styra över min tid genom att säga till mig ad jag ska göra. Då kan jag bli arg på er, och hata er, och säga till mig själv att om jag misslyckas fatalt i skolan och får världen sämsta betyg så beror det på mina föräldrar, och inte på mig. Det beror på att de snodde min tid, all tid jag kunnat lägga på att plugga.

Det är så mycket enklare än att erbjuda er min tid och sedan lägga ner tid på skolan. För det finns fortfarande en risk att jag misslyckas. Och då misslyckas jag trots att jag ansträngt mig. Jag misslyckas endast på grund av att jag själv är dålig. Jag vet redan att jag är dålig. Jag vill inte veta det mer. Jag klarar inte av att veta det mer.

Om mina alternativ är att 1. vara världens sämsta dotter, och misslyckas i den rollen, samtidigt som jag misslyckas i skolan, eller 2. vara världens finaste dotter, och misslyckas fatalt i skolan, så måste jag välja nummer ett. För jag kanske orkar med misslyckanden, eller är tvungen att göra det, men fatala misslyckanden finns det inte en chans i världen att jag klarar.

Då kommer jag inte längre kunna vara sådär stolt över att jag inte begått självmord, eller inte fallit in i ett självskadebeteende. Då kommer jag inte kunna vara stolt över att jag inte hatar mig själv.

Ibland känns det som om mitt förnuft lämnar min kropp och kvar är bara mina åtrår och begär och mina känslor för dig. Då är det skönt att du finns där, och fortfarande har förnuftet kvar. Eller åtminstone kan hitta det någonstans. Jag kunde se i ditt ansikte hur hjärncellerna jobbade, för att hitta det. För att kunna säga nej. Jag kunde det inte. Jag var någon annanstans. Fångad av en underbar känsla. Åh. Jag kan inte komma på något annat att säga. Åh. Åh. Åh.

”Du vet, alla mår dåligt, och det känns så konstigt för jag ,år ju bra, men det kan jag ju inte säga för de bryr sig ju inte, de mår dåligt och har bara tid med det, jag vet ju hur det är”

”Mår du verkligen bra då?”

”Ja, ganska”

Och sen pratar vi om något annat. Men egentligen vill jag säga att du, jag mår så jävla bra att det finns inte. Visst jag har mina upp och ner som alla andra, men jag är så enormt lycklig att det finns inte. Trots att skolan är döden och alla mina kompisar mår dåligt och jag aldrig hinner träffa dem så är jag lycklig. Och jag kan bara tänka mig hur allting kunde vara. Men jag är så jävla lycklig att jag inte kräver att skolan ska bli enkel, eller att jag ska kunna träffa mina vänner mer.

Jag vill säga att anledningen till att jag mår så jävla bra, det är du. Visst, jag mådde bra innan dig också. Innan jag hittade dig så började jag få ordning på mitt liv och sådär. Men nu, ja, nu så mår jag så jävla bra så det finns inte. Och det är för att du är finast och bäst i världen. Jag behöver inte ens träffa dig ofta. Det räcker bara att du finns där, och att du ringer ibland, och att jag ringer dig ibland. Det enda som behövs är vetskapen om att du tycker om mig. Jag intalar mig det i alla fall.

Men jag vågar inte säga det till dig. Jag som säger allt till dig. Det gör jag verkligen. Men det här vågar jag inte säga. För vi kan säga vad vi vill, men det är annorlunda nu, det är det faktiskt. Och jag är rädd att om jag säger just hur mycket jag tycker om dig så kommer du bli rädd och springa din väg. Det är ju sådär som killar gör, det har jag lärt mig. Man får inte binda fast dem, de måste få känna sig fria. Och jag vill att du ska känna dig fri, för utan dig klarar jag mig inte. Men jag vill också vara så ärlig mot dig som jag bara kan, och i ärlighetens namn, jag mår så jävla bra på grund av dig. Faktiskt, jag gör det.

Och jag vågar inte säga det till dig, för anledningen till att du frågar måste ju innebära att du inte förstår att jag mår bra. För att du inte mår så bra av mig som jag mår av dig, och därför inte förstår. Det är en skrämmande tanke, den vill jag inte tänka. Bort.

Jag vill berätta allt det här för dig. Jag måste. Men jag är så rädd. Rädd för att du inte alls ska tycka om det jag säger. Tänka ”nej, nu går vi för fort fram” och säga ”Stopp, stopp” eller ännu värre bara springa därifrån. Eller värst, att du inte säger någonting och låtsas om att du tycker om att höra det men inte alls gör det och bygger upp någon slags inre aggression.

Jag borde kanske veta bättre. Jag borde förstå att det skulle du aldrig göra. Men att jag tvivlar beror inte på att jag inte känner dig tillräckligt. I det här fallet känner jag inte mig själv tillräckligt, och jag är inte sådär självsäker som jag vill vara.

Förlåt.

Det känns som om allt glatt inom mig har tagit semester, och så lämnade de mig hemma. Ganska oschysst, om jag får säga det själv. Jag har suttit/legat här i min säng i 8 timmar nu och gjort i stort sett ingenting. Jag orkar inte ta mig härifrån. Utanför min säng är det otryggt, och kallt och jag vet inte, mer ledsamt än det är här.

I min säng finns allting jag behöver, egentligen. De där papperna till uppsatsen jag måste skriva. Ett lypsyl, min almanacka (om jag skulle få för mig att vilka planera, vilket jag inte kommer få för mig, morgondagen verkar för långt borta), min mobil (om han skulle höra av sig och lysa upp den gråa vardagen), min iPod, och så jag. Inget annat orkar jag bry mig om.

Här är det tryggt, och varmt. Och livet är minst lika ointressant och fullt av tristess någon annanstans.

Jag hoppas att allt glatt kommer tillbaka imorgon, och att de inte tog någon jorden runt-resa, utan bara en liten tur till göteborg. Ibland kan en kort resa räcka, tycker jag. Och ändå vara svaret på allt.