BonVerger

- Har du haft en bra dag?

- Jadå, det har jag. Jag är lite trött bara. Eller, bra och bra, nej den har inte varit riktigt bra, men den har varit okej, eller nej, allt har gått emot mig idag. Ja, du vet mitt humör är fuckat, jag är uppe, sen är jag nere. Jag är sur på alla, och ingen förstår varför. Minst förstår jag. Nej, jag har haft en jättejobbig dag, faktiskt. Det ska bli skönt att träffa er imorgon. Träffa lite nytt folk. Eller nej, jag älskar det så kallade gamla folket. Det är inte det att jag längtar bort eller inte trivs med dem. Inte alls. Jag älskar dem och vill träffa dem. Det är nog mer att jag inte trivs med mig själv.

Så ärlig har jag inte varit på, ja… länge. Vet inte om någon frågat på länge, och varit beredd att lyssna. Tack, för att du lyssnar.

- Varför vill du inte umgås med mig?

-

- Är det så att det är andra saker som lockar därute i världen. Andra saker som inte involverar känslor och som inte involverar hjärtat. Är det så att din värld är full av tusen spännande aktiviteter, tusen spännande fester, tusen vänner som vill äta mat mitt i natten med dig, vänner som delar dina intressen, och finns det en längtan hem till allt det där andra när du väl låter allt det där vara? Är det sängen som lockar då? Ensamheten? Tystnaden? Jag förstår bättre än någon annan den där tystnaden, hur den är det vackraste i världen.

-

- Jag klarar inte av att tjata mer. Jag vill inte vara din mamma. Jag vill inte be dig om och om igen. Jag skulle inte stå ut med mig själv längre då. Om det är jag som driver bort dig. För jag vill inte att du ska känna dig inlåst. du ska inte behöva träffa mig varje dag. Du ska inte behöva röra vid mig varje sekund. Vi ska kunna vara ifrån varandra. Ha egna vänner. Ägna oss åt våra egna intressen. Vi ska sköta våra studier och inte låta varandra komma i vägen. Jag förstår det, det fattar du väl?

-

- Men jag vill så gärna vara nära dig.

-

- Varför vill du inte umgås med mig? Är det andra saker som lockar därute i världen, och saker som måste göras. Väntar du tålmodigt på vår tid, och på att den kommer, och vi har inte bråttom, vi kan umgås hur mycket som helst. För vi finns kvar. Är det så? Snälla säg mig att det är så.

-

- Eller är det jag… tycker du inte om mig? Är det jag? Är jag jobbig, och ful, och frånstötande? Är jag tjatig? Låter jag inte dig var den du är? Är det mig det är fel på? Känner du inget? Väntar jag förgäves? Är jag äcklig. Det är mig. Det är jag. Jag kväver dig. Jag är äcklig. Förlåt.

Nu klarar jag inte det här särskilt mycket längre.

Jag är ju inte någon jävla amöba.

Igår sade jag: ”Nä, nu är mitt humör ganska bra och stabilt, inte sådär uppochner då jag går från eufori till depression på någon sekund”.

Då skrattade Gud däruppe i det blå.

Och så straffade han mig.

Och jag kastas fram. Hit. Dit.

Har gud ingen annan att bry sig om än mig?

(Nej, mitt humör har inte alls med mina hormoner, levnadssätt eller näringsintag att göra – det låter hemskt absurt tycker jag, och gammalmodigt. Biologi är för töntar.)

De har förstört dig, flicka lilla. Förstår du inte det? Det är sådant de gör. De är sådana människor. De formar andra, utifrån hur de själva är. Det är förfärligt. Kommer du ens ihåg vem du var? Jag gör det. Inte var du bitter. Inte var du cynisk. Inte trodde du att världen ville dig något ont. Du var ensam. Men stark, kan man säga. Ensam är aldrig stark, men du var ensam och så stark som man kan vara för att vara ensam. Du kanske gick och lade dig på kvällarna med gråten i din hals. Men du var du.

De har förstört dig, flicka lilla. Du är ingen flicka. du är inte liten. Jag har inte rätt att tilltala dig på det viset. Jag är inte äldre. Jag är inte större. Kanske rentav mindre. Kanske rentav yngre. Men, de har förstört dig.  Inte mig.

Vem är du? Vet du det? Visste du det innan?

Jag vill inte att du glömmer av vem du är. Jag gör det ibland. Det är det värsta jag vet. Men jag hittar alltid mig själv sen efteråt. Gör du det?

Är du tuff? Är du poppis? Drömmer du dig bort till helgen, för då får du festa? Tror du att det är en konspiration, gentemot dig? Tror de där hjälper dig?

Är det en hämnd? En hämnd för alla de där åren då du var ingen? Nu är du någon? Är det så? Ja, du är någon nu. Det är synd. För du är någon elak. Någon annan.

Jag förstår dig. Jag förstår att du vill visa alla de där människorna som trodde att du var ingen att du nu är någon. Du vill ge igen. Jag förstår. Jag vill också det. Jämt. Ibland tänker jag: ”Hoppas att de ser mig nu”, för då skulle de ändra uppfattning om mig. Jag är inte den jag var då. Jag har också blivit någon annan. Någon jag ibland inte känner igen. Men jag vet att jag finns där under någonstans.

Finns ditt riktiga jag där under någonstans? Gör det det?

Det ärinte ditt fel egentlgien. Det är deras. Jag borde varnat dig. De är sådana som drar in folk, och formar dem, utifrån sig själva. Förlåt.

Hade jag varit femton idag, och lyssnat på Winnerbäck, så som jag gjorde då, och kände mig lagom trubaduraktig. Ja, då hade jag citerat honom här. Citerat honom från en av hans tidiga låtar. Från den tid då han fortfarande var poetisk och klockren, och inte bara full av svårmod och ältande. Jag hette det på msn ett tag också. Då frågade jag nog mig själv, snarare än någon annan. Men nu frågar jag dig.

När faller du tillbaka till den du faktiskt är?

Flicka lilla. Jag tycker synd om dig. Som lät dig dras in. In i det där. Det förtjänar du inte. Du hade inte gjort någon något ont innan. Och nu är det du gjort i deras händer. De får stå med skammen. Det vet de inte om. För de förstår inte själva, och det kommer de aldrig göra. De har inte tid att stanna upp och fundera. De har fullt upp med att drömma sig bort till helgen, då de får supa bort sin ångest och sin sorg. Det är tragiskt. Patetiskt.

Och ja, jag har hängt upp mig lite på det här. Kan inte släppa det. Det släpper inte mitt huvud även om jag skrivit ner det. Det finns kvar där.

Det är så lustigt allt det här som hänt. Här står vi. Vi ser era ryggar. Vi har inget att prata om. Försöker någon börja en konversation så försöker inte den andre hålla den vid liv. Och ni står där. Och vi står här. Och hade det här varit för ett år sedan så hade allting känts mycket konstigt, och jag hade tänkt att såhär ska det ju inte vara. Idag är det inte riktigt så. Jag undrar hur det kommer sig att vi inte kom på tidigare att det är såhär det ska vara. Jag flrstår inte hru vi kan ha gått omkring i flera dagar, och veckor, och månader, och ja, år, utan att hitta varandra. Vad höll vi på med de första åren egentligen?

Juste. Nu slog det mig. Vet inte riktigt vad de gjorde. Jag antar att de söp bort sin sorg och ensamhet och malplacering.

Men jag grät och tröstade och grät ännu mer. Fika lite där emellan. Men mest fikade vi och grät samtidigt.

Finns det en gud så hoppas jag att han ser till så att jag inte behöver uppleva det där igen. Det är ju såhär det ska vara. Vi har hittat varandra nu. Nu kan livet börja.

Jag tittade på min pappa idag. Tittade på hur han gick. Blev ledsen i hela själen. Jag vet inte riktigt vad som hänt, på så kort tid. Han går inte längre. Han liksom stapplar sig fram. Påminner hemskt mycket om min farfar. Som är död.

Tänker att han borde må bra av lite semester. Men det kommer aldrig hända. Semester för min far är att snickra och måla och göra allting här hemma så fint som möjligt för oss barn, så att vi mår bra.

Ibland är min första instinkt när han bär min lillasyster att jag genast bör ta henne ifrån honom. För det ser så tungt ut. Jag har inga problem att bära henne, jag orkar gå och kånka på henne i tio minuter innan jag upplever att hon är tung. Men hon ser så tung ut i hans famn. Som om hon kommer ramla vilken sekund som helst. Det gör hon aldrig, han har alltid koll, men det ser så ut. Som om han inte orkar mer. Och jag orkar. Det är fel.

Numera när nånting behöver bäras så frågar de efter mig. Jag, lilla, lilla, klena jag får hjälpa till att bära. Jag är den klenaste människa jag känner. Men pappa orkar inte bära själv. Det är ledsamt. Gör mig lite illa till mods. Han ska ju orka allt.

Ibland frågar jag honom saker. Och så kan han inte svaret. Kommer ihåg när vi var i Kenya för några år sedan. Och jag frågade honom om ett engelskt ord jag inte kunde. Acquaintance. Om jag inte minns helt fel. Pride & Prejudice, har jag för mig. Och han kunde inte. Det var lite av en chock då. Att han inte kunde svaret på en fråga. Ibland frågar han mig saker. Det är också fel.

Det är en läskig tanke att min lillasyster inte kommer växa upp med samma pappa som jag växte upp med. Han är någon annan nu. Superkunniga, superstarka och odödliga pappan jag växte upp med är nu någon annan.

Var uppe på vinden idag. Kolla runt på all skit. Tänkte: ”Det är jag som kommer få röja ut allt det här när de dör”. Det är förstås en alldeles förskräcklig tanke. Vet inte riktigt var jag ska göra av den. Skäms över att ens ha tänkt den.

När jag kom hem efter att ha varit ute med hunden så såg jag en vas jag inte sett förut. Som jag i alla fall inte har märkt innan. Tänkte: ”Den dagen jag och mina syskon står och röjer ut allt, placerar allt i högar om vad som ska slängas och vad som ska behållas, då ska jag kämpa för den där vasen, den var förskräckligt fin”. Konstigt ord att använda om en vas kanske. Den är inte förskräckligt fin. Den är fin. Tanken är dock förskräcklig. Men jag insåg idag att vi närmar oss den dagen. Allting lever inte förevigt. Inte ens mina föräldrar. Det är en skrämmande tanke.

Jag anser mig själv vara vuxen, och mogen och skulle det krävas av mig att bo alldeles ensam så skulle jag klara av det. Jag kan det mesta. Jag är förståndig. Jag vet mycket om livet. Och om att ta hand om sig själv.

Men jag kan inte ens förstå att jag en dag kommer stå där. Utan mina föräldrar. Jag förstår inte ens hur det är möjligt. De ska ju leva för evigt. De ska kunna allt. De ska finnas där att falla tillbaka på, när allting annat brister.

Jag hoppas att jag aldrig tänker på det här igen. Jag vill inte tänka på det. Mina föräldrar ska leva för evigt. Jag ska dö av ålder före dem. Det är så det är tänkt. Det är så det måste vara. De är odödliga.

Jag mår bra. Jag gör det. Så bra som jag mår idag, rent generellt, så bra har jag inte mått på länge. Förra året mådde jag konstant dåligt. Förförra året minns jag inte ens. Det kan inte ha varit särskilt speciellt. Det mesta var nog lite som i en dimma.

Men idag, ja, jag mår så bra. Jag har så fina människor omkring mig. Som tror på mig. Som uppmanar mig till att följa mina drömmar. Som faktiskt tror att jag kan bli något. Jag förstår inte hur de kan tro det. Och jag har hittat någon slags livsglädje. På morgonen när jag går upp så går jag inte längre upp för att jag måste. För att jag känner mig tvingad. Jag går upp för att det är trots allt lite mysigt att äta frukost, och det är mysigt att få lyssna på iPoden medan man går till bussen, och även om det är svinkallt så är världen så fin. Speciellt den här delen av världen som jag bor i. Och i skolan får jag träffa människor jag älskar. Ja, faktiskt älskar. Som jag inte skulle kunna klara mig utan. Eller, det finns en möjlighet att jag skulle klara mig. Människokroppen och psyket är mer komplext än man tror. Man kan klara så mycket. Sorg, och död och sorg återigen. Men ett är säkert, världen skulle inte vara lika fin utan dem. Jag skulle inte finna någon glädje i att gå upp på morgonen. Jag skulle legat kvar, sådär som jag gjorde för något år sedan. Jag skulle ha spytt upp min frukost. Jag skulle ha känt det som om jag försvinner sakta, sakta. Jag skulle inte klarat av att stå upp de där 12 minuterna på bussen. Jag skulle inte haft energin. Jag hade vandrat i ett töcken hela dagen. Tills dagen tar slut. Då hade jag gått hem. Och det hade varit dagens stora höjdpunkt. Att få komma hem till min säng. För i min säng finns inga krav, inga måsten, inga kval, inga hjärtekrossare. I min säng får man gråta. I min säng är allting tillåtet. Även det mest förbjudna.

Med det i bakhuvudet är det inte konstigt att jag så fort måste åka hem drabbas av ångest – det är inte den gladaste stunden på dagen, utan den värsta. På bussen hem är jag nära på att börja gråta. Men jag vet att det får jag inte. För jag vill inte gråta. Jag vill inte gråta ens i min säng. Jag vill gråta i någon annans säng. I en säng vars ägare bryr sig om mig, som tror på mig, som älskar mig. Jag vill inte ligga ensam i min säng och fälla tårar över livet. När jag vet att jag kan få fälla tårar hos någon annan.. Jag står inte ut med ensamheten längre. Den är olidlig. Och vidrig. Jag är vidrig när jag är ensam. Jag tittar på mig själv. Är det här jag? Jag vet inte. Jag är mycket osäker. Såhär vidrig är jag inte egentligen. Eller är jag det? Jag brukade trivas med mig själv. Det gör jag inte längre. Jag trivs när jag är med andra. De är så fina att jag dras upp lite. Om jag förklär mig så jag kanske kan låtsas vara lika fina som de. Här hemma, i ensamheten, är det ingen idé att ens försöka. Och jag längtar tills jag får gå härifrån, imorgon. Tills jag får sätta på min iPod, gå till bussen och lämna det här som kallas hem.

Det är inte mitt hem, det här. Det är någon annans. Jag är en främling, en gäst här. Jag vill åka hem nu. Jag vet bara inte riktigt var jag hör hemma. Helst av allt vill jag flytta in i mina ögonstenars hjärtan. Där är det varmt. Där är jag fin. Där lyser solen. där vill jag möblera, och städa och vakna varje morgon.

Tänkte skriva:

HÖH! ER FÖRLUST!

Alternativt:

Fuck you.

Fick en insikt och skriver istället såhär:

Jag tycker faktiskt att det är er förlust. Jag tycker det. Min vänskap måste man förtjäna. Och har man förtjänat den så är jag en alldeles utmärkt kompis. Jag vill alltid hitta på något. Jag säger aldrig nej om du har fixat något. Om jag absolut inte kan. Det är väldigt sällan jag absolut inte kan. En gång om året, kanske. Är du nervös och ska göra något så följer jag med dig. Jag kan till och med hålla dig i handen om du behöver det. Behöver du en kram, och ber om en, så får du två. Ligger du hemma sjuk, så kommer jag förbi med soppa till dig. Jag följer dig jorden runt. Jag springer efter dig, tar tag i din hand, och drar med dig. Jag släpper dig inte. Jag låter aldrig bli att fråga hur du mår om jag anar att något är fel. Jag lyssnar på svaret också. Och vill du inte att jag ska komma med tips, så gör jag inte det. Vill du det, så gör jag det.

Jag är inte perfekt. IBland gör jag fel. Ibland vet jag inte var gränsen går. Ibland sluter jag mig. Ibland berättar jag inte om vad som berör mig. Ibland låter jag bli att berätta att mitt hjärta brinner. Ibland glömmer jag att berätta att jag älskar dig. Eller att jag älskar någon annan också. Ibland glömmer jag att dela med mig av mitt. Ibland glömmer jag att du kanske intresserar dig lika mycket för mitt liv som jag intresserar mig för ditt. Jag har svårt att förstå att mitt kan vara intressant. Du gör så mycket mer spännande saker. Du går på roligare fester. Du raggar på snygga pojkar. Du blir fullare. Du gör pinsammare saker. Du gör roligare saker. Dina andra vänner är så mycket roligare än mina andra vänner (för de finns ju inte). Du har mycket mer spännande intressen. Du säger roligare saker. Pratar med roligare människor. Jag kan fortsätta i en evighet.

Men då säger du till mig. Och då förbättrar jag mig. Då berättar jag om du frågar. Då delar jag med mig av mina känslor. Då låter jag dig få vara med i min bubbla.

Och får du vara med i den där bubblan. Då är du speciell.

Och det är faktiskt er förlust. För den här bubblan är väldigt fin. Den är rosa, och skummig. Här finns snygga tjejer och snygga pojkar. Här finns hjärnor. Här finns Pez-godis. Här finns garn och stickor. Här finns datorspel. Här finns nyktra danser och sånger. Här finns vita tv-apparater. Här finns hus i skogen. Här finns mysiga nyårsaftnar. Här finns pulkaåkning. Här finns bortrövningar. Här finns 4-timmarsfikor. Här finns värme. Och glädje. Och kärlek. Inte hat. Inte skitsnack. Inte bekräftelsebehov. Inte viljan att vara populär. I min rosa och fina bubbla har vi det jävligt trevligt.

Jag accepterar inte att någon slår sig fram för att komma in i min bubbla. Då spricker den. Då går den sönder.

Oacceptabelt. Och ni har endast er själva att skylla. Det är er förlust.

Så. Det är faktiskt så. Jag är värd mer. Det insåg jag idag. En fantastiskt insikt.

Jag blir så trött. På det här. På att det ibland känns som om jag går på lågstadiet. Jag blir trött på att man tror att man kan behandla folk hur som helst. Jag blir trött på att allting som varit innan inte spelar någon roll idag. Jag blir trött på att man glömmer på två röda. Jag är trött på att man säger en sak och gör en annan. Jag är trött på popularitetstävlingar. Jag är trött på att man inte kan lita på folk. Jag är trött på att lyckan ligger i antal. Antal drinkar, antal vänner, antal läsare, antal allting. Jag är trött på att folk tror att jag tar skit. Jag tar inte skit.

Men främst är jag trött på att jag faktiskt tar skit. Om och om igen låter jag folk kränka mig. Och jag orkar inte bry mig. Jag sväljer. Jag är trött på att folk tror att de kan låtsas att vi idag är bästisar, och imorgon inte ens tillfrågar en, och jag är så trött på att jag spelar med i deras spel.

Jag är så trött att jag inte orkar säga ifrån. Jag orkar inte sätta ner foten. Jag orkar inte ha en konflikt. Jag orkar inte prata. Jag orkar inte har någon argumentation om saker som jag inte bryr mig om. Jag umgås med folk jag vill umgås med, och det kommer folk aldrig förstå. Jag går inte på lågstadiet längre. Jag tänker inte bjuda alla på mitt kalas, så att ingen blir ledsen. Nej, jag tänker inte bjuda någon som det är synd om. Jag tänker inte bjuda de tuffa tjejerna, för de är aldrig snälla mot mig. Jag tänker inte bjuda killen som tror att han är något. Jag tänker inte bjuda spionen som hoppar mellan gängen för att ge inside-information.

Glöm det. Jag är 18. Jag är inte en välgörenhetsorganisation. Jag är inte en stat. Jag måste inte hjälpa alla. Jag är inte ett helgon som ger alla en tredje och fjärde och femte chans.

Jag är en människa. En liten flicka innerst inne. Som faktiskt blir sårad ibland. Och jag vill inte bli sårad. Det är dags för mig att ta ansvar över mig själv. Och jag är ledsen (nej, det är jag inte), men folk som får mig att må dåligt får inte mig att må bättre. Det är ju höjden av logik.

Det borde ni förstå. Även om ni går på lågstadiet. Även om ni inte lärt er något om livet. Även om ni är levande grönsaker.

Imorgon kommer jag säga det till er också. I verkliga livet. För det är ju trots att där som allting spelar någon roll.