I can’t take no more of those failures
Jag förstår att det är med allra största välmening. Min hjärna förstår det.
Mitt hjärta förstår inte. Inte alls, faktiskt. Jag kunde känna hur jag gick från plus till minus på några få sekunder. Hur allt jag tyckt om med mig själv försvann, sprang iväg och gömde sig och sen kom självhatet. Det blev för mycket. Och då kommer tårarna så lätt.
Jag förstår att folk tänker som de tänker. Min hjärna förstår det. När folk tänker och till och med säger, då vet jag att alla tänker det. Jag vet att jag aldrig kommer komma ifrån det. Min hjärna förstår det.
Men mitt hjräta förstår inte alls. Eller, det förstår. Men det vill inte känna det. Det är oundvikligt dock. Det går rakt in i hjärtat.
Jag har aldrig önskat det här. Jag har kämpat för att komma härifrån. Jag vill inte ha fler frågor om det. Jag försöker verkligen. Ni kommer aldrig förstå, men jag försöker verkligen.
Jag har försökt i alla fall. Och misslyckats. Jag vet inte om jag klarar fler misslyckanden. Så jag har gett upp. Jag tänkte att jag skulle vara nöjd med mig själv istället. Att vad jag väger och hur jag ser ut inte spelar någon roll. Jag tänkte att så borde det ju vara.
Jag antar att jag hade fel. Det spelar ingen roll vad jag tänker och vad jag än tycker. För en enda fråga och jag börjar om på noll igen och vikten betyder allt.
Jag hatar det. Jag hatar det. Jag hatar det.
Jag tror inte att ni förstod. Men jag hatar det inte desto mindre för det.
