Jag har sådär ont i hela kroppen igen och jag förstår inte varför. Jag tycker inte att jag förtjänar det här och vill känna mig levande och vital – vilket kanske är samma sak egentligen, men det vore bara bra för då understryker jag det faktum att jag för tillfället inte alls känner mig levande (eller vital). Jag vill att min kropp ska kännas som ett verktyg. Som något jag kan använda så länge jag lärt mig hur man gör. Men det är som om jag är två olika element. Dels kroppen. Dels allt det andra som finns inom en.
Och allt det där andra har liksom fått vänta lite. Det har jag lagt på hatthyllan. Hjärtat och hjärnan har inte längre prio ett fastän det i mitt liv alltid haft det. Men det får backa lite för jag måste få ordning på min kropp lite. Jag tror inte att man ska ha det såhär. Jag tror inte att man ska ha ont i lederna. Jag tror inte att man ska tappa balansen samtidigt som det svartnar för ögonen. Jag har inbillat mig själv lite för länge att det nog bara är något tillfälligt.
Jag mår nog inte bra.
