Jag kan inte riktigt glömma honom. Hans förståelse för världen. Och hur det slog mig att jag vet så lite, har förstått så lite. Kanske kommer jag aldrig förstå det där som han hade förstått. Att livet är orättvist och att det finns inget du kan göra åt det. Att livet är ironiskt och skrattar åt dig ibland, men att man inte får ta åt sig. Att vissa gånger i livet kommer du behöva använda handikapptoan, och då kommer den vara upptagen.
Vi växlade endast några ord. I rent praktiskt syfte. För att han behövde veta, och kanske för att jag behövde förklara. Och när han fått veta allt han behövde veta, och jag förklarat allt jag visste, då tog det slut.
Jag minns inte hur han såg ut. Och mitt ansikte har säkerligen inte inristats i hans minne heller. Men det var något märkvärdigt med de där minutrarna. För mig. Jag kan inte glömma. Hur han accepterade livets grymhet och tog nästa steg därifrån. Han var medveten om att det är såhär det är. Kanske har han varit med om det innan. Kanske har han fått backa många gånger innan för någon annans behov, någon annans lust, någon annans beroende.
Det gjorde ont i mitt hjärta och jag kan inte förklara varför. Men jag beundrar honom. För att han accepterar livets grymhet och inte sitter och gråter över det någonstans i cyberspace. För att han ställer sig frågan “Jaha, vad gör vi nu?”. Och sedan svarar på sin egna fråga.
Jag tycker han är modig och jag vill vara som han är. Den där mannen jag träffade omkring kvart över tre, och växlade ungefär 5 meningar med, i entrén till stadsbiblioteket den 18 februari 2011.
